De senaste åren har användningen av test exploderat. Förr träffade man kandidaten i slutet av en rekryteringsprocess. Numera skickas ofta digitala testlänkar till alla sökande kandidater, innan företaget ens pratat med någon av dem. Men hur vet man att det är rätt person som besvarat testet?
Troligen försöker de flesta kandidater inte fuska. Men ingen vet idag om det är ett stort problem, varken bland testkonstruktörer eller leverantörer. Förr – på den tiden man fick skicka in vidimerade arbetsbetyg och intyg från tidigare jobb och utbildningar var det svårare att fuska. Slutkandidaterna träffade man personligen och gick igenom deras erfarenhetsbakgrund. Sedan lämnade man över ett testformulär som kandidaten fyllde i, samtidigt som konsulten satt i rummet bredvid. Men nu räcker det med att lägga upp sin profil på LinkedIn när man söker jobb. Och här skönmålar många sin erfarenhetsbakgrund.
På samma sätt är det med tester. Länge förutsatte testkonstruktörerna att ”alla” svarade ärligt. I början av 1990-talet var jag redaktör inom Affärsvärldengruppen och blev utskälld av vissa testleverantörer när jag ifrågasatte detta. ”Det är självklart att man som kandidat svarar ärligt!”
Kanske berodde den naiva inställningen på att all testutveckling skedde inom den akademiska världen. I klartext betydde det att lärare lät studenterna fylla i ett formulär för att kursen skulle bli godkänd. Därför spelade det ingen roll hur man svarade, kursen blev ju ändå godkänd.
Nu när testanvändningen ökat så dramatiskt är situationen annorlunda. Speciellt när man som kandidat söker ett jobb - som man dessutom vill ha. Då blir det en sorts kamp mellan kandidaten som vill ha jobbet och testkonstruktören som ska komma åt dem som fuskar och inte svarar ärligt. Men det finns åtminstone några sätt:
Att ha en kontrollskala för ”skönmålning”, det vill säga att mäta – och korrigera – för om kandidaten valt att försöka framställa sig i bättre dager än man egentligen är. Grovt utryckt kan man säga att det är en ”lögnskala”. Försöker man inte komma åt detta blir det den som ljuger bäst som får jobbet.
Mäta hur lång tid det tar för kandidaten att besvara en fråga. I bästa fall får man då kanske en indikation på om man fått hjälp att besvara respektive fråga. Flera leverantörer gör på detta sätt. Men det blir ju en ganska trubbig indikation. Kandidaten kanske blev avbruten, telefonen ringde just då etc.
Samtidigt finns ännu större problem. Hur vet man att det verkligen är kandidaten som gjort testet? Av de långt över 15 000 personer som testats av Psykometrika har vi stött på ett par fall där vi starkt ifrågasatt om kandidaten verkligen är den som också fyllt i testet. I ett fall påstod till exempel kandidaten att hon inte kunde fullfölja begåvningstesten för att hennes internet-förbindelse bröts. Men lagom till helgen gick det helt plötsligt! Då hade hennes man kommit hem från utlandet och troligen gjorde de ett sorts grupparbete. Detta blev tydligt när vi även tog referenser. Som en av referensgivarna sa: ”nja, hon är nog normalbegåvad. Men hennes man är verkligen smart.”
I ett annat fall var testresultatet ganska normalt och kandidaten fick jobbet. Men det fungerade inte och hon fick sluta. När vi diskuterade med kunden vad som blivit fel, kunde vi se att hennes stavning och fritextövningar var formulerade på perfekt svenska. Samtidigt var hennes cv full av dålig svenska, med både syftnings – och stavfel etc. Tillsammans med kunden kunde vi tillsammans enas om att det nog inte var rätt person som besvarat testet.
En av våra kunder installerade en dator på huvudkontoret när man ifrågasatte om det alltid var rätt person som fyllde i testet. Där kom personalchefen på en av kandidaterna som under själva testet använde sin mobil för att googla fram rätt lösning. Inte heller han fick jobbet.
Detta är bara några utmaningar som testbranschen står inför. Om man inte tar detta på allvar finns risk att hela branschen än en gång hamnar i vanrykte, som den gjorde under 1980-talet. Kanske du som läser detta har några bra förslag?